Vandringskängor på berg

Därför är vandring bra för din hälsa

skarmavbild-2016-10-07-kl-22-45-56

Förra veckan blev det ombytta roller och jag fick äran att ge tips om vandring (istället för att då intervjua någon annan om tips). Det var superkul, eftersom det handlade om något som jag tycker är så himla spännande – om hur hälsosamt och bra vandring faktiskt är. Mer vistelse i naturen skulle kunna skapa så mycket större välmående, för alla. Jag är övertygad om att den psykiska ohälsan i samhället skulle kunna minska om man fick möjligheterna att vandra, eller bara befinna sig i en skog. Ibland behövs det inte så mycket mer än att bara vara där, sitta på en sten och dricka te ur en termos. Ibland tror jag att man till och med måste tvinga sig själv ut. När det känns mörkt och tufft. För då kan en skogstur göra under med oss, på sätt som vi kanske inte ens förstår själva.

Jag tipsar inte bara om de mentala effekterna, utan även om de fysiska. Samt – om hur relationsbyggande vandring faktiskt kan vara. Aldrig är samtalen så bra som där ute på leden. Så tycker i varje fall jag.

Artikeln finns på tidningen Kureras webb. In och läs! 

Annonser
Tyresta nationalpark

En frilansdag: Haglöfs-nyheter och reportage i Tyresta Nationalpark

Dagarna som frilansjournalist kan se väldigt olika ut. Min fredag var en av de mer flängiga varianterna. På morgonen åt jag frukost på en pressträff som Haglöfs hade. Där pratades det hållbarhet och nya produkter. En stor del av min outdoor-garderob består av just Haglöfs eftersom jag köpte så mycket nytt där förra vintern; på en outlet köpte jag en ny skaljacka och gympaskor som jag i princip använder varje dag och jag köpte även en ny dunjacka. Samt en grym vindjacka som outlet-killen sa att jag aldrig skulle vilka vara utan. Jag var först lite tveksam – men han hade ju så rätt! Tycker Haglöfs bara blir vassare och vassare – snyggt och med effektiv design.

Haglöfs weather-fiFoto: Haglöfs

Under frukosten berättade Haglöfs om sin nya satsning: att de  installerar ett wifi uppe i norra Sverige. Vandrare längs Kungsleden kan alltså koppla upp sig mot Haglöfs Weather-fi när vädret sviker. Det fungerar endast vid regn. Genom initiativet hoppas Haglöfs få fler människor att ge sig ut, oavsett väder, i en tid då fungerande internet-uppkoppling tycks vara lika viktigt som att hålla sig torr. En vandring i vildmarken kan med andra ord kombineras med några avsnitt av favoritserien.

Spännande kampanj, även om jag själv älskar att inte ha wifi när jag vandrar. Det är vilsamt att slippa samhällets vanliga ingredienser. I fjällen vill jag liksom fly bort från serier, sociala medier och dylikt. Men så kanske inte alla känner?

Vi fick också klämma och känna på Haglöfs QuadFusion™ Mimic, ett material som imiterar egenskaperna hos gåsdun men som ska klara fukt mycket bättre. Jag har själv en Essens Mimic Hood, men den äldre modellen som alltså har vanligt dun i sig. Jag var med andra ord ett år för tidig! Jag testade att doppa det här nya materialet i en skål med vatten och det återgick verkligen till sin ursprungliga fluffiga form på bara ett ögonblick.

haglofs-mimic

Här nedan är Essens Mimic och den nya Spitz-jackan – en av Haglöfs mest populära och nu tillbaka i en uppdaterad version.

haglofs-spitz-och-mimic

Efter denna trevliga start på dagen var det dags för ett annat sorts äventyr. Då for jag och fotograf-Emma ut till vackra Tyresta Nationalpark. Där gjorde vi ett reportage tillsammans med en så fascinerande eldsjäl som arbetar där. Tyrestas skogar är mitt paradis sedan jag var liten. Det är utan tvekan Stockholms absolut bästa plats.

Tyresta nationalpark

Team Emma njöt-jobbade. Jag klampade runt med anteckningsblock i högsta hugg och fotograf-Emma trollade med kameran som vanligt.
Emma plåtar

En ganska så fantastisk jobb-dag skulle jag säga!

Höjdpunkter på vandringsleden GR 20

Jag kommer att skriva mer detaljerade inlägg om såväl etapper som om min utrustning. Men här kommer ett axplock av höjdpunkter på Korsikas GR 20 – i bild. Den här himla leden är fortfarande det första jag tänker på när jag vaknar. Hade aldrig trott att jag skulle sakna den så.

Höjdpunkter på GR 20, Korsika

Bergen, bergen, bergenp1010048

Dag 4, den tuffaste men också vackraste etappen
p1010011-kopia

De lyxiga små pauserna
p1010067-kopia

Klättringenimg_0827

Skogarna som bäddade in andra halvan av ledenp1010106-kopia

Middagarna
img_0876

Utsikternap1010041-kopia

Glädjen i att vara på väg hela tidenp1010219-kopia

Att komma fram till nattens tältplats och träffa alla de som man träffade kvällen innan dess
p1010125-kopia

Utmaningarna i att ständigt klättra uppåt, med packning på ryggenp1000988-kopia

Det gröna som ibland bröt av det karga
p1000996-kopia

Att överallt bara se berg som man så småningom ska ta sig över
img_0847

Sällskapetimg_0838

Tips: varm smoothie

Vi behöver väl alla pauser från skrivbordet emellanåt och för att rensa skallen ordentligt brukar jag gå ut. Jag har skaffat mig en ny rutin senaste tiden. Jag är inne i en period då jag går upp kl 6, jag jobbar på i två-tre timmar tills jag tar en promenad vid åtta-nio. Hösten är verkligen min favorittid. Allt känns som alldeles nytvättat där ute. Igår förberedde jag min frukost och tog med mig ut i en termos – ett perfekt sätt att göra promenaden extra mysig. Det blev en varm smoothie som jag improviserade ihop hemma.

Jag mixade banan och lät det sedan koka upp med mjölk och chaikryddor. Jag tog lite ingefära, kanel och kardemumma. Lite äkta vaniljpulver, samt lite honung. Den blev jättegod! Detta med varma smoothies ska jag undersöka mer.

 

Samla på soluppgångar: Så får du vakna-upp-i-tältet-känslan i stan

Det är fortfarande mörkt där utanför tältduken, svalt om näsa och kinder och varmt och gosigt i sovsäcken. Jag har de bästa ögonblicken framför mig nu. Det blir först lite kallt och obehagligt när nattens kyla slår emot naken hud, men jag står ut, vet vad som väntar. Trär på underställ, sockor och de kläder som krävs. Gnuggar sömnen ur ögonen och skakar tältnatten ur kroppen. Nu är det dags.
Så fort jag kliver ut ur tältet vet jag att det är värt kylan. En dröjande halvdager släpar sig över marken. Gryning. Min bästa tid.

Något som jag verkligen älskar när jag är ute i naturen – på en vandring eller bara under en tältnatt – är morgonen. Det är den jag alltid längtar till när jag som nu, sitter i mitt kök, och drömmer om att vara på väg någonstans, till fots, i berg.

Men jag har ett knep.

Det är det näst bästa. Något man kan göra om man inte är ute på en vandring, men vill möta dagen på ett liknande sätt.

Så här gör du:

1. Gå upp en kvart innan solen går upp. Minst.
2. Sätt på dig mysiga, varma kläder.
3. Koka kaffe eller te och häll upp i favoritkoppen
4. Ta med dig en filt
5. Sätt dig i en stol på balkongen/verandan eller helt enkelt vid fönstret.
6. Det är okej om du inte ser själva soluppgången där du just sitter, men du kommer ser ljuset och färgerna förändras. Befinn dig i det en stund, ta in det, vila i det. Andas.

Att vakna upp med soluppgången får mig att känna mig mer i synk med naturen, precis som jag gör när jag sover där ute. Min bästa morgonritual när jag instängd i lägenhet och stad. Som att samla på soluppgångar.

 

soluppgang_gr20

Om utseendehets och friluftslivet

Läser det Angeliqa (som driver Vandringsbloggen) skriver om huruvida en vandrare egentligen kan ha lovehandles, om prestationskultur och utseendehets. Inlägget är extremt viktigt och upprörande. De kommentarer som hon har fått av någon gubbe  är så urbota intelligensbefriade och förolämpande att jag ser rött. ”Har du fysik för att vandra?”, ”du ser inte ut som en vandrare”.

När kom utseendehetsen och viktfixeringen in i friluftslivet?  Jag har så länge velat och intalat mig att friluftslivet är den fristad där vi kan andas, komma undan och bara vara oss själva. Bortom sjuka ideal och hets, där en kvinnas kropp inte blir granskad och bedömd. En helig plats där det viktiga är en kärlek till natur och aktiviteter i naturen. Att man är fri där ute. Att det handlar om att må bra och göra bra. Men så är det inte.

Att kommentera någons kropp handlar enbart om att förminska. Angeliqa frågar om manliga vandrare/äventyrare får samma sorts besiktning av sina kroppar. Jag betvivlar det starkt. Hur ska våra yngre generationer kvinnor lära sig att tycka om sina kroppar, känna att de duger – om den vuxna generationer ska ifrågasätta och peka ut ideal?

Det friluftslivet alltid har lärt mig är att jag duger, att jag till och med är ganska bra. Mina långvandringar på Camino de Santiago och GR 20 har visat mig att min kropp håller och orkar, trots att jag inte tränar systematiskt varje dag, trots att jag älskar kanelbullar, trots att jag som yngre sa att kroppen inte dög. Men det spelar ingen roll hur långt man vandrar, hur hårt man klättrar eller hur jäkla bra man är på att laga mat på stormköket – och det spelar absolut ingen roll hur man ser ut när man gör det. Det viktiga är hur man känner det. Att man mår bra i en kropp som ens orkar vandra i bökig terräng, att man har ett hjärta som bankar lite extra hårt när man blickar ut från ett fjäll, att man tycker om känslan när ens händer värms upp över en eld eller att man har en själ som mår extra gott under en natt i tältet. Om någon mår bra av friluftslivet så är väl det egentligen det enda som spelar någon jäkla roll? Och det är den känslan som ska spridas till våra fellow frilufsare, det är de känslorna vi ska dela med oss av, inte åsikter om hur en vandrings-kropp egentligen ska se ut.

hets

 

Emma steker äpplen med socker och kanel

Recept: En perfekt friluftsdessert

Ett par helger sedan längtade jag ut till skogen. Men jag och sambon tog en lång och slö morgon, med långsam frukost och skönt häng i soffan. Därför gick morgonen snabbt och vi ville inte åka för långt. Sagt och gjort – det var hög tid att utforska skogar i närområdet. Kosan styrde mot ett naturreservat som jag inte alls har besökt mycket; Gömmarens naturreservat. Det ligger i Huddinge och gränsar mot Segeltorp. Där traskade vi in och komplicerade inte saker och ting så mycket. Innan vi gick hemifrån svänge vi ihop en spontan soppa på krossad tomat och pasta som åkte direkt ned i termosen. Tips är att pastan inte behöver kokas innan – den blir strålande bra tillagad direkt i termosen. Sen i skogen, när det väl var dags för lunch, då var allting redan klart. Enkelt och praktiskt.

Soppa i skogen

Sedan traskade vi vidare bland alla tallar och solen tittade ut till slut. Älskar Stockholms-skogarna och hur lättillgängliga de ändå är. Perfekt för en slö lördag när bara vill ut och andas höstluft lite grann. De där knotiga gamla tallarna är mina favoriter, det känns som om de kantat min uppväxt på något vis.

En stund efter sopp-lunchen gjorde vi ännu ett stopp och vi gjorde en strålande dessert. Den här gången åkte gasköket fram och jag stekte äpplen med socker och kanel. Friluftsdesserter är tusan bäst.

Recept: Stekta äpplen

Du behöver (för två personer):
*Två äpplen
* Socker och kanel och eventuellt kardemumma blandat i en ask eller liten påse.
* Olja att steka i

Gör så här:
Skär äpplen i lagom bitar
Börja steka i pannan tillsammans med sockret och kanelen
Stek tills sockret smält och äpplet är lagom mjukt
Ät och njut!

Emma steker äpplen med socker och kanel

Därför älskar jag att vara frilans

darfor-alskar-jag-att-vara-frilans

  1. Jag kan jobba när jag vill. På så vis har jag möjlighet att välja den tiden på dygnet som jag är mest effektiv. För min del är det på tidig morgon. Alltså njuter jag sanslöst mycket av mina tidiga morgnar framför datorn. Känslan kl 6 blir liksom att jag hinner med så mycket innan kl 9 när många kommer till kontoret. Det får mig att må bra.
  2. Jag kan jobba hur jag vill. Känner jag för att sitta i pyjamas i soffan så gör jag det. Det händer absolut inte varje dag – men alla har vi dagar när man behöver mysa lite extra.
  3.  Jag kan jobba var jag vill. Stor del av mitt jobb går att utföra var som helst. På landstället, utomlands, på café, i sängen. Frihet.
  4. Glädjen när jag inser att jag har valet att snooza på morgonen vid behov, med risk för att jag får jobba kväll. Helt okej då och då.
  5. Söndagsångest? Nä. Ekorrhjul – vad är det?
  6. Är det en strålande dag utanför fönstret och hör någon vän av sig med fika-förslag? Ja men då så. Då är det upp till mig om jag hinner eller ej. Stuvar runt och tar mig några lediga timmar, ifall jag är effektiv resterande tid.
  7. Att jag har velat göra detta sen jag var ungefär tio år och efter en herrans massa år så lever jag precis som jag alltid velat. Dröm.
  8. För att jag ena dagen kan vara ute i skogen och vandra för ett reportage, för att nästa stå i köket och testa en ny kokbok.
  9. Att jag kan välja att ha lätta och sköna fredagar med noll övertid just den dagen.
  10. För att jag får så enormt mycket egen skriv-tid i kombination med massa spännande människomöten.
  11. Jag kan gå till simhallen de tider då det är minst människor där så man slipper trängas.
  12. Jag får vara kreativ i jobbet hela tiden. Utan kreativitet skulle jag multna ihop.
  13. För att jag får skriva och får betalt för det. Allt jag någonsin velat göra.
  14. För att jag ibland kan välja tempot själv. Det här är inget som kom naturligt, utan jag har varit tvungen att öva i flera år. Naturligtvis blir tempot automatiskt högt när man har många uppdrag. Det är ett yrke som det är lätt att dras med i och att driva eget är såklart en stress i sig. Man kan jobba dyngets alla timmar om man vill. Och det gjorde jag också – förr. Jag har allt eftersom lärt mig hur jag måste lägga upp min arbetstid och vad jag måste göra för att skilja den från min fritid. Jag har lärt mig hur jag måste låta det långsamma ta plats efter en hektisk period. Det jag upptäckte när jag började ge mig själv mer andrum var att jobbet gick bättre; jag  arbetar mer effektivt och uppdragen blir fler. Det blir en god cirkel och jag hinner samtidigt med mellanrummen. Kom att tänka på denna jätteviktiga punkt när jag läste det kloka Jeanna skrev ärligt om här. Att få lov att vara långsam och inte hela tiden på hugget är inte riktigt något som det pratas om  den här branschen. Men den rättigheten tar jag mig, för att jag inte ska gå sönder.
  15. För att det är så sanslöst roligt att försöka sälja in en artikel-idé man verkligen vill göra – och få ett ja av en intresserad redaktör.
  16. För att man träffar så många andra härliga frilansare som peppar och sprider arbetsglädje! Och alla de som hör av sig och vill frilansa och jag får äran att säga – go! det är världens bästa jobb.

Såhär ser morgonens skrivbord ut. Allt jag behöver en skrivdag som denna, glömde dock kamerasladd, men men. P.s. det är inte alltid enbart positivt, såklart. Som med alla jobb. Men just idag, då satsar vi på det positiva tycker jag.

morgonens-viktigheter_

Efter en vandring på GR 20: Så gick det

Mina kängor på GR20

(obs obs! Kul att du hittat till min sprillans nylanserade blogg på min nya adress! Det är fortfarande en del fix kvar, så ber om ursäkt för länkar etc som inte riktigt funkar som de bör. Det kommer så småningom)


Hur gick vandringen på GR 20?
Vi klarade den helskinnade! Det tog 17 dagar allt som allt och då hade vi två vilodagar. Jag föll och slog sönder benen först när vi nått civilisationen igen lustigt nog. Såklart var det inte de höga bergen som gjorde att jag tappade balansen, utan trafiken.

Hur såg packningen ut?
På ryggen hade jag en Aura AG från Osprey på 65 liter. Den visade sig vara en vän att lita på, ska berätta mer i ett annat inlägg. Vi hade ganska mycket packning, egentligen för mycket för den här typen av vandring/klättring. Med vatten hade jag 18 liter och O hade kanske 22 liter. Lite skrämmande när man balanserar på smala kammar med bergssidor som störtar hundratals meter ned. Men det gick!

Vad var känslan när vi nådde målet på GR 20?

Himmel, vi klarade det! Jag grät till och med. Jag var rörd, lycklig och så jäkla stolt över oss. Jag var galet törstig också – den släckte jag med en is-te och en stor öl på första bästa café i Conca.

Var vandringen som jag hade trott innan?
Jag vet egentligen inte vad jag hade förväntat mig. Men nja, den var förmodligen så otroligt mycket tuffare än vad jag först anat. Än vad vi båda anat. Den var också mäktigare, vackrare och mer omvälvande än jag någonsin kunnat tro.

Trodde jag att vi skulle klara GR20?
Först de sista dagarna förstod jag det på riktigt. Men majoriteten av de där dagarna på leden fick jag lov att erkänna för mig själv att jag inte hade en aning om vi skulle klara det. Det var omöjligt att säga eftersom det var tuffare fysiskt än något jag någonsin gjort förut. Hur ska man då veta hur kroppen mår följande dag? Det var brantare än jag trott, högre och varmare. Jag trodde jag skulle falla och bryta benen av mig cirka tio gånger per dag. Jag höll mig ödmjuk med andra ord.

Vad var tuffast?
Allmänt känt är att de tre första dagarna – numera fjärde dagen också (nylagd rutt) – är de hårdaste. Så var också fallet. Men även om de var tuffast så var de också vidunderligt vackra. Generellt var det antalet höjdmeter man klättrade/vandrade uppför och nedför VARJE dag. Terrängen var ofta galet tung, med stora stenar som skulle forceras. Det var också mer klättring än vad jag först trott. Det var jättefin scrambling som blev ganska knepig med 18 kilo på ryggen. Att vara baktung på en ganska lodrät klippa är ju sådär. Man fick bara köra på och använda all sin klätterteknik i de där bergen.

Vad var bäst?
Så mycket. De där stjärnfyllda nätterna när man skulle ut och kissa och blev skrämd av diverse djur (kossor, svin, hästar). Människorna som man slog följe med och som alla hade sin anledning och berättelse till GR20. Känslan av att ha klarat ännu en dag och befinna sig trött och salig utanför tältet, där vi kramas och lagar mat på köket. Att dela denna unika upplevelse, att vara på gränsen till totalt utmattad men ändå euforisk av att fortsätta gå. Naturen. Korsikas berg alltså, aj aj. Hjärtat längtar tillbaka.

 

Vandringen på GR20

Vilda vackra GR20

image

Jag visste att Gr20 skulle vara en enormt tuff led – men jag hade ändå aldrig kunnat ana detta. Redan dag ett var folk tvungna att avbryta. De tre första dagarna var obarmhärtiga och dag fyra var tuffast av alla. Så mycket mer klättring än jag kunde anat! Nu är vi i Vizzavona och har klarat av hela nio etapper. Jag är så stolt över oss! Så många tusentals höjdmeter upp och ned, upp och ned. Så många branta passager och vindlande bergskammar. Än är inte vandringen över men idag tar vi oss en vilodag. Det är vi värda. jag har lite strul med bilduppladdningen här (endast en bild som funkar?!) så det får tyvärr vänta. Men på instagram finns en del!

puss!