Efter en vandring på GR 20: Så gick det

Mina kängor på GR20

(obs obs! Kul att du hittat till min sprillans nylanserade blogg på min nya adress! Det är fortfarande en del fix kvar, så ber om ursäkt för länkar etc som inte riktigt funkar som de bör. Det kommer så småningom)


Hur gick vandringen på GR 20?
Vi klarade den helskinnade! Det tog 17 dagar allt som allt och då hade vi två vilodagar. Jag föll och slog sönder benen först när vi nått civilisationen igen lustigt nog. Såklart var det inte de höga bergen som gjorde att jag tappade balansen, utan trafiken.

Hur såg packningen ut?
På ryggen hade jag en Aura AG från Osprey på 65 liter. Den visade sig vara en vän att lita på, ska berätta mer i ett annat inlägg. Vi hade ganska mycket packning, egentligen för mycket för den här typen av vandring/klättring. Med vatten hade jag 18 liter och O hade kanske 22 liter. Lite skrämmande när man balanserar på smala kammar med bergssidor som störtar hundratals meter ned. Men det gick!

Vad var känslan när vi nådde målet på GR 20?

Himmel, vi klarade det! Jag grät till och med. Jag var rörd, lycklig och så jäkla stolt över oss. Jag var galet törstig också – den släckte jag med en is-te och en stor öl på första bästa café i Conca.

Var vandringen som jag hade trott innan?
Jag vet egentligen inte vad jag hade förväntat mig. Men nja, den var förmodligen så otroligt mycket tuffare än vad jag först anat. Än vad vi båda anat. Den var också mäktigare, vackrare och mer omvälvande än jag någonsin kunnat tro.

Trodde jag att vi skulle klara GR20?
Först de sista dagarna förstod jag det på riktigt. Men majoriteten av de där dagarna på leden fick jag lov att erkänna för mig själv att jag inte hade en aning om vi skulle klara det. Det var omöjligt att säga eftersom det var tuffare fysiskt än något jag någonsin gjort förut. Hur ska man då veta hur kroppen mår följande dag? Det var brantare än jag trott, högre och varmare. Jag trodde jag skulle falla och bryta benen av mig cirka tio gånger per dag. Jag höll mig ödmjuk med andra ord.

Vad var tuffast?
Allmänt känt är att de tre första dagarna – numera fjärde dagen också (nylagd rutt) – är de hårdaste. Så var också fallet. Men även om de var tuffast så var de också vidunderligt vackra. Generellt var det antalet höjdmeter man klättrade/vandrade uppför och nedför VARJE dag. Terrängen var ofta galet tung, med stora stenar som skulle forceras. Det var också mer klättring än vad jag först trott. Det var jättefin scrambling som blev ganska knepig med 18 kilo på ryggen. Att vara baktung på en ganska lodrät klippa är ju sådär. Man fick bara köra på och använda all sin klätterteknik i de där bergen.

Vad var bäst?
Så mycket. De där stjärnfyllda nätterna när man skulle ut och kissa och blev skrämd av diverse djur (kossor, svin, hästar). Människorna som man slog följe med och som alla hade sin anledning och berättelse till GR20. Känslan av att ha klarat ännu en dag och befinna sig trött och salig utanför tältet, där vi kramas och lagar mat på köket. Att dela denna unika upplevelse, att vara på gränsen till totalt utmattad men ändå euforisk av att fortsätta gå. Naturen. Korsikas berg alltså, aj aj. Hjärtat längtar tillbaka.

 

Vandringen på GR20

Annonser

4 thoughts on “Efter en vandring på GR 20: Så gick det

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s